kön och sexualitet

Tittar vi  på konstkanon består den till mesta dels av manliga västerländska konstnärer. Spelar  kön, etnicitet eller sexuell läggning någon roll för hur vi ser på konsten?

Feminismen har haft stor inverkan på flera områden i samhället, och har även påverkat konstteorin

En av de mest kända kvinnliga konstnärerna är Georgia O´keeffe. Hon är mest känd för sina målningar av blommor. För henne var det viktigt att tillbakavisa etiketten ”Kvinnlig konstnär”. När man pratar om manliga konstnärer så nämner man ofta inte könet. Man säger inte den manliga konstnären Van gogh. Georgia O´keeffe vill inte att de skulle benämna henne som den ”kvinnliga konstnären” Georgia O´keeffe

Judy Chicago däremot var aggressivt kvinnlig i sitt verk The dinner party. Verket bidrog till att lansera den feministiska kvinnorörelsen. Hennes triangelformade installation med ett middagsbord hyllade framstående kvinnor; dukningen var iscensatt med traditionellt ”kvinnliga” material och hantverk som broderi och porslinsmålning och varje tallrik dekorerad med en vagina framställd av frukt och blommor. 

Robert Mapplethorpe stoltserade med sina sexuella preferenser i sin konst.

I Mapplethorpe fotografier hittar man ofta referenser till de antika skönhetsidealen. I sin konst blir hans sexuella preferens viktig.

Hur var det med konstnärerna i det förflutna. Det spekuleras i att Leonardo var homosexuell. Om han var det spelar det egentligen någon roll för hur vi i dag ser på hans konst?

Kvinnor är egentligen ingen minoritet, men i konsthistorien är de det, tillsammans med homosexuella, och icke västliga konstnärer. Det kanske inte spelar någon roll vilket kön eller sexuell läggning en konstnär har, men visar man enbart konst från en samhällsgrupp kan det påverka vilken bild och vilka berättelser vi får ta del av. 

En grupp kvinnliga konstnärer organiserade 1985 i new York en protest mot sexism i konstvärlden.

The guerilla girls gömde sin identitet under ludna gorillamasker. Bortsett från deras ovanliga huvudbonader var de konventionellt klädda i svarta kläder med korta kjolar och höga klackar

Guerilla girls använde sig av reklamens formspråk – affischer med fet svart text för att dra till sig betraktarens uppmärksamhet. Dessutom använde de humor för att visa att feminister har humor.

En affisch som de är mycket kända för är den ni kan se här över: ”Måste kvinnor vara nakna för att komma in på The Metropolitan museum. 5% av konstnärerna är kvinnor, 85 % av aktstudierna har kvinnor som motiv. En annan mycket känd affisch är en ironisk lista över de fördelarna som finns över att vara kvinna och konstnär(se bilden under).

 Guerilla girls annonser har publicerats i tidskrifter, klistrats upp på trafikskyltar eller toalettdörrar på museum och teater.

Guerilla girls fördömer även de manliga kritiker  som påstår att Georgia O´keeffe är en nymfoman besatt av sex just för att det finns en sexuell laddning i hennes blommor. Guerilla girls hävdade att man inte dömer manliga konstnärer som exponerar sin libido i sina verk. Den typen av verk tolkas ofta ur större filosofiska och estetiska idéer. En del av de problem och tankar som Guerrila girls lyfter i sin konst har även lyfts bland konstteoretiker

Linda Nochlin skrev en inflytelserik essä 1971 ”Varför har det inte funnits några stora kvinnliga konstnärer?” Där konstaterade hon:

Det finns inga kvinnliga motsvarigheter till Michelangelo eller Rembrandt, till Delacroix eller Cezanne, till Picasso eller Matisse eller ens, i nyare tid till de Kooning eller Warhol, liksom det inte heller finns några svarta amerikanska motsvarigheter till detsamma.

 

Nochlin kände till kvinnliga konstnärer som Rosa Bonheur och Helen Frankenthaler. Nochlin menade på att man kanske kunde försvar deras storhet eller motsvarighet till manliga konstnärer, men hon trodde det skulle vara svårt att hitta några paralleller till de stora manliga konstnärerna.  Det var detta som inspirerade hennes essä. Hon pekade också på att dessa goda kvinnliga konstnärer inte hade något speciellt gemensamt som kvinnor. Ingen essens av kvinnlighet länkade samman deras stilar.  För att förklara den kvinnliga frånvaron i konsten måste man komma ihåg de ekonomiska och sociala omständigheterna som styrde kvinnornas liv förr i tiden. I sin essä beskriver Nochlin ”Myten om den stora konstnären”. Det är föreställningen att storhet infinner sig oavsett de omgivande förhållandena. Konstnärer behöver skolning och material. Berömda målare kommer ofta från speciella sociala skikt, och många konstnärer hade fäder som stödde och uppmuntrade sönernas konstintresse. De som stödde sina döttrar var mycket färre. De flesta kvinnor som blev målare hade fäder som var konstnärer. Konsten krävde mecenater(något kvinnliga konstnärer knappast kunde få) och akademisk skolning(från vilket kvinnor var utestängda från).

De stränga sociala förväntningar om kvinnors roll i familjelivet avskräckte kvinnor från att se konsten som något annat än en hobby. Här ser vi en målning av den finska konstnärinnan Venny Soldan-Brofeldt målad av Hanna Pauli. Denne tavla väckte stor uppståndelse. Folk var chockerade över att man kunde måla av en kvinna som satt på golvet och arbetade.

Termen kommer från grekiska ordet kanon och betyder rak käpp, linjal eller måttstock. Denna värdemetare möter vi överallt på kurser och institutioner, i kursböcker och bibliografier. Den förstärker synen på vad som är god kvalitet inom ett område. Feminister  kritiserar dem därför att att de bevarar de traditionella idéer om vad som skapar storhet i konsten och denna storhet tycks alltid utesluta kvinnor.

Det finns två huvud typer av feministiska kanonkritiker. Den som Guerilla girls valde för att revidera historien kan kallas ”tillsätt kvinnor och rör om” – metoden. Dessa feministers mål är att innefatta fler kvinnor i kanon. Forskning måste därför till för att upptäcka förlorade eller glömda kvinnliga konstnärskap.

Det andra valet är ett mer radikalt göra en förnyad prövning av hela kanonidén. Hur konstruerades dessa värdemätare, varför anses  vissa verk mer eller mindre betydelsefulla för vår konsthistoria.

”tillsätt kvinnor och rör om” – metoden dyker upp i vissa större kursböcker i konsthistoria. Feminismen har lett till ökad medvetenhet om vissa konstnärer som till exempel Rosa Bonheur har fått plats i konsthistorieböckerna.

Rosa Benheur är känd för sina studier av djur. Hon var tvungen att få lagligt tillstånd att bära byxor när traskade fram längd Paris smutsiga gator för att besöka slakthus och stall för sina djurstudier. Hon blomstrade som konstnär och lät med stor framgång bli att följa konventionerna, gifte sig aldrig utan delade sitt liv med en kvinnlig kamrat.

När Nochlin skrev sin artikel 1971 nämndes inga kvinnor vid namn i konsthistoriska standarverk. I rubriken till inledningen i en av de stora konsthistoriaböckerne Jansons History of art står det följande; ”Konstnären och hans publik”. Detta är en bok som  är ledande på universitet runt om i väst världen. Först 1995 kom en femte reviderad utgåva där de la till några kvinnliga konstnärer. Rubriken i inledningen ändrades också till "konsten och konstnärerna". Guerilla girls var inte riktigt nöjda med de små ändringarna. De återskapade därför bokens omslag och gav den titelen ”History of Mostly Male Art”.

Tittar vi på Georgia O´keeffe igen tyckte hon inte om att definieras som kvinnlig konstnär, dock är det så att blomstermåleriet har utnämns till feminint. Detta för att från och med renässansen till 1800-talets slut fick kvinnor inte studera nakenmodell på akademierna för att lära sig kroki. Detta blockerade deras möjlighet att delta i historiemåleriet, som var en av de allra viktigaste genren under 1800-talet. 

Det fanns absolut män som också målade blommor. Så varför förknippas det med det feminina. Många tror att det  även kan bero på att det har funnits konsthistoriker som har haft fördomar om att både kvinnor och blommor som naturliga varelser som är utsökta och vackra att titta på.

Georgia O´keeffe är i dag ett annarkänt namn, men benämns fortfarande som kvinnlig konstnär. Något som hon var stärk emot

Judy Chicago däremot gav avsiktligt en sexuell bibetydelse till blomvaginorna på tallrikarna. Chicago sökte en kvinnlig framställning av kvinnokroppens intima delar för att motverka de vanligtvis manlig skildringar av kvinnor i pornografi och konst. Hon ville hylla kvinnliga kroppsliga erfarenheter och hylla kvinnors styrka och insatser snarare än passivitet och tillgänglighet. Judy Chicago är även känd för fotografiet "Red flag"

Vill ni veta mer om Judy Chicago och hennes bild "Red flag" kan ni titta på kobra från vecka 43 som handlar om mens