Patent-, design- och varumärkesskydd

I dag har Jenny och Iris gått genom olika regler kring Patent-, design- och varumärkesskydd. Mer information kan ni hitta på Patent och registreringsverkets hemsida

Vem tittar på vem?

 Vem tittar på vem. I dagens lektion 05.11.2014 kommer vi titta på det teorier kring blicken i bilden. Vi kommer inleda lektionen med att titta på ett klipp från John Berger Ways of seeing(filmen hittar ni här under).

I filmen beskriver John Berger konsekvenserna av att konsthistorien till mesta dels består av manliga konstnärer. De kvinnor som syns är målade av men för en manlig åskådare. Detta blir mycket tydligt i Édouard Manet målning Frukost i det gröna (se bild under). I filmen pratar han även om att det finns en skillnad mellan att vara naken eller att vara avklädd. Skillnaden mellan naked och nude.

Naken är något vi alla är under våra kläder. Avklädd är något någon annan lägger på oss. Man kan prata om att man kan klä av någon med blicken till exempel.Att vara avklädd är en mycket mer sårbar och utsatt situation.

  Avbildningar av nakna eller avklädda kvinnor i konsten har till största del funnits för en manlig konsumtion. Tittar man till exempel på renässansen och detta har vi pratat om tidigare så var de avklädda kvinnorna i målningarna ofta en hyllning till venus eller Afrodite. Dessa målningar var ofta beställning verk av rika men som önskade bilder på sina älskarinnor. Detta blev även ett sätta att visa att kvinnan stod under mannen. 

Blicken/ The gaze

Det var den franska psykoanalytikern Jaques Lacan som myntade begreppet The gaze, vilket i korthet innebär ett tillstånd då man är medveten om att man är sedd av andra människor. Lacan menar att effekten av The gaze blir att man tappar en del av sin självständighet, då man inser att man är ett synligt objekt.

 Ett viktigt element i bildteorin när det kommer till just blickar och makt är vem som får titta på vem. Att kunna titta tillbaka är enligt blickteorierna att inneha makt.  Målningen ni ser här under är ett bra exempel på detta. Trots att Drottningen tittar mot oss som betraktare är hela hennes kropp vänd ifrån oss. I avbildningar av män är de ofta vänd rakt mot oss.

Konsthistorikern Patricia Simons analyserade konventionen att under 1400-talet i Florence avbilda kvinnor strikt från sidan. Att förneka någon en en egen blick är att avhumanisera henne, vilket i vissa sammanhang var avsikten. I sin analys kom Patricia Simons fram till att denna syn på kvinnan som ett visuellt objekt hänger ihop med det faktum att kvinnor var bytesobjekt som ingick i en patriarkal ekonomisk ordning. Därmed blev det viktigt att visa fram ”varan” på ett tydligt och övertygande sätt, vilket det gjorde i dessa profilporträtt.

 The gaze kan också vara av könsmässig art, vilket Mulvey kallar ”The male gaze” och häri kallar jag det för den (dominerande) manliga blicken. Trots att vi kan se den manliga blicken långt bak i konsthistorien myntades inte begreppet för än 1975 av den feministiska filmteoretikern Laura Mulvey. Den Manliga Blicken är när filmkameran sätter den heterosexuella, manliga karaktären i rollen som betraktare och/eller publiken sätts i rollen som den heterosexuella manliga betraktaren.

Även om en man inte är synlig i bilden vi ser här under är han likväl närvarande – som betraktare utanför bilden 

 

Enligt teorien blir Kvinnorna automatiskt objekt, männen subjekt. Det som också händer är att kvinnor osynliggörs i rollen som betraktare. Trots att detta begrepp i första hand myntades i filmteorin appliceras den i dag till alla former av visuella medier.

Vad betyder detta att kvinnor blir objekten?

Objektifiering är en handling som innebär att man reducerar en person eller grupp till ett passivt föremål för handling, istället för en egen handlande aktör. Detta nämner John Berger i filmen vi såg inledningsvis. Kvinnan är passiv i bilderna, medan mannen är aktiv.

Objektifiering kan även beskrivas som när en person ses som ett sexuellt föremål, när deras sexuella attribut skiljs av från resten av deras personlighet och deras existens som individ, och de reduceras till verktyg för njutning åt en annan person

Nyligen la en tjej ut ett videoklipp på youtube som visar hur tjejer dagligen blir utsatt för objektifiering.

Att kvinnor är objektet och manen är subjektet är något vi även ofta möter i reklamens värld.

Män är ofta mer aktiva medan kvinnor är mer passiva.

 

Precis som John Berger beskriver i filmen som finns i början på blogginlägget så finns det stora likheter mellan reklamenbilder och målningar vi hittar i konsthistorien. Titta tillexempel på målningen av Jacob Jordaens som ni ser här under och jämför den med Diors reklambild.

Titta på hur kvinnorna poserar och tittar på oss som betraktar henne.

Något annat som också är typiskt i reklamens värld är att männen oftare är äldre för att utstråla erfarenhet medan kvinnor ofta är yngre för att behaga sin betraktare.  När vi tittar på bilder här under kan vi även se det jag nämner tidigare i blogginlägget, nämligen att männen ofta avbildas  rakt framifrån och visar makt medan kvinnorna ofta vänder kroppen något bort.

Bechdel test 

Bechdel test är ett populärt test som visar på hur kvinnor framställs på film. Testet är inte särskilt avancerat. En film som klarar testet ska: 

1, Ha två namngivna kvinnliga karaktärer 

2, Som pratar med varandra 

3, Om något annat än män. 

Inte en jättesvår bedrift, kan man tycka. DNs kulturredaktion gick igenom 30 av de senaste årens svenska storfilmer. Enbart 10 av 30 filmer passerade testet.

”DN har tillämpat ett generöst synsätt i testet. Enligt somliga filmvetare ska samtalen mellan de två kvinnorna pågå i minst en minut. Om vi skulle ha tillämpad den regeln skulle resultatet förändrats radikalt till det sämre.”

Kvinnliga blicken 

Inget av det här betyder att man inte kan hitta exempel på Den Kvinnliga Blicken i film och TV. För det kan man. Dirty Dancing, Twilight, Sex and The City,

Objektifiering av män och objektifiering av kvinnor ingår i två olika kulturella kontexter. Den Manliga Blicken och Den Kvinnliga Blicken delar inte samma kontext. Laura Mulvey som lanserade begreppet male/female gaze, anser inte ens att den kvinnliga blicken är jämförbar med den manliga, eftersom män har makten i samhället i övrigt.

 

kön och sexualitet

Tittar vi  på konstkanon består den till mesta dels av manliga västerländska konstnärer. Spelar  kön, etnicitet eller sexuell läggning någon roll för hur vi ser på konsten?

Feminismen har haft stor inverkan på flera områden i samhället, och har även påverkat konstteorin

En av de mest kända kvinnliga konstnärerna är Georgia O´keeffe. Hon är mest känd för sina målningar av blommor. För henne var det viktigt att tillbakavisa etiketten ”Kvinnlig konstnär”. När man pratar om manliga konstnärer så nämner man ofta inte könet. Man säger inte den manliga konstnären Van gogh. Georgia O´keeffe vill inte att de skulle benämna henne som den ”kvinnliga konstnären” Georgia O´keeffe

Judy Chicago däremot var aggressivt kvinnlig i sitt verk The dinner party. Verket bidrog till att lansera den feministiska kvinnorörelsen. Hennes triangelformade installation med ett middagsbord hyllade framstående kvinnor; dukningen var iscensatt med traditionellt ”kvinnliga” material och hantverk som broderi och porslinsmålning och varje tallrik dekorerad med en vagina framställd av frukt och blommor. 

Robert Mapplethorpe stoltserade med sina sexuella preferenser i sin konst.

I Mapplethorpe fotografier hittar man ofta referenser till de antika skönhetsidealen. I sin konst blir hans sexuella preferens viktig.

Hur var det med konstnärerna i det förflutna. Det spekuleras i att Leonardo var homosexuell. Om han var det spelar det egentligen någon roll för hur vi i dag ser på hans konst?

Kvinnor är egentligen ingen minoritet, men i konsthistorien är de det, tillsammans med homosexuella, och icke västliga konstnärer. Det kanske inte spelar någon roll vilket kön eller sexuell läggning en konstnär har, men visar man enbart konst från en samhällsgrupp kan det påverka vilken bild och vilka berättelser vi får ta del av. 

En grupp kvinnliga konstnärer organiserade 1985 i new York en protest mot sexism i konstvärlden.

The guerilla girls gömde sin identitet under ludna gorillamasker. Bortsett från deras ovanliga huvudbonader var de konventionellt klädda i svarta kläder med korta kjolar och höga klackar

Guerilla girls använde sig av reklamens formspråk – affischer med fet svart text för att dra till sig betraktarens uppmärksamhet. Dessutom använde de humor för att visa att feminister har humor.

En affisch som de är mycket kända för är den ni kan se här över: ”Måste kvinnor vara nakna för att komma in på The Metropolitan museum. 5% av konstnärerna är kvinnor, 85 % av aktstudierna har kvinnor som motiv. En annan mycket känd affisch är en ironisk lista över de fördelarna som finns över att vara kvinna och konstnär(se bilden under).

 Guerilla girls annonser har publicerats i tidskrifter, klistrats upp på trafikskyltar eller toalettdörrar på museum och teater.

Guerilla girls fördömer även de manliga kritiker  som påstår att Georgia O´keeffe är en nymfoman besatt av sex just för att det finns en sexuell laddning i hennes blommor. Guerilla girls hävdade att man inte dömer manliga konstnärer som exponerar sin libido i sina verk. Den typen av verk tolkas ofta ur större filosofiska och estetiska idéer. En del av de problem och tankar som Guerrila girls lyfter i sin konst har även lyfts bland konstteoretiker

Linda Nochlin skrev en inflytelserik essä 1971 ”Varför har det inte funnits några stora kvinnliga konstnärer?” Där konstaterade hon:

Det finns inga kvinnliga motsvarigheter till Michelangelo eller Rembrandt, till Delacroix eller Cezanne, till Picasso eller Matisse eller ens, i nyare tid till de Kooning eller Warhol, liksom det inte heller finns några svarta amerikanska motsvarigheter till detsamma.

 

Nochlin kände till kvinnliga konstnärer som Rosa Bonheur och Helen Frankenthaler. Nochlin menade på att man kanske kunde försvar deras storhet eller motsvarighet till manliga konstnärer, men hon trodde det skulle vara svårt att hitta några paralleller till de stora manliga konstnärerna.  Det var detta som inspirerade hennes essä. Hon pekade också på att dessa goda kvinnliga konstnärer inte hade något speciellt gemensamt som kvinnor. Ingen essens av kvinnlighet länkade samman deras stilar.  För att förklara den kvinnliga frånvaron i konsten måste man komma ihåg de ekonomiska och sociala omständigheterna som styrde kvinnornas liv förr i tiden. I sin essä beskriver Nochlin ”Myten om den stora konstnären”. Det är föreställningen att storhet infinner sig oavsett de omgivande förhållandena. Konstnärer behöver skolning och material. Berömda målare kommer ofta från speciella sociala skikt, och många konstnärer hade fäder som stödde och uppmuntrade sönernas konstintresse. De som stödde sina döttrar var mycket färre. De flesta kvinnor som blev målare hade fäder som var konstnärer. Konsten krävde mecenater(något kvinnliga konstnärer knappast kunde få) och akademisk skolning(från vilket kvinnor var utestängda från).

De stränga sociala förväntningar om kvinnors roll i familjelivet avskräckte kvinnor från att se konsten som något annat än en hobby. Här ser vi en målning av den finska konstnärinnan Venny Soldan-Brofeldt målad av Hanna Pauli. Denne tavla väckte stor uppståndelse. Folk var chockerade över att man kunde måla av en kvinna som satt på golvet och arbetade.

Termen kommer från grekiska ordet kanon och betyder rak käpp, linjal eller måttstock. Denna värdemetare möter vi överallt på kurser och institutioner, i kursböcker och bibliografier. Den förstärker synen på vad som är god kvalitet inom ett område. Feminister  kritiserar dem därför att att de bevarar de traditionella idéer om vad som skapar storhet i konsten och denna storhet tycks alltid utesluta kvinnor.

Det finns två huvud typer av feministiska kanonkritiker. Den som Guerilla girls valde för att revidera historien kan kallas ”tillsätt kvinnor och rör om” – metoden. Dessa feministers mål är att innefatta fler kvinnor i kanon. Forskning måste därför till för att upptäcka förlorade eller glömda kvinnliga konstnärskap.

Det andra valet är ett mer radikalt göra en förnyad prövning av hela kanonidén. Hur konstruerades dessa värdemätare, varför anses  vissa verk mer eller mindre betydelsefulla för vår konsthistoria.

”tillsätt kvinnor och rör om” – metoden dyker upp i vissa större kursböcker i konsthistoria. Feminismen har lett till ökad medvetenhet om vissa konstnärer som till exempel Rosa Bonheur har fått plats i konsthistorieböckerna.

Rosa Benheur är känd för sina studier av djur. Hon var tvungen att få lagligt tillstånd att bära byxor när traskade fram längd Paris smutsiga gator för att besöka slakthus och stall för sina djurstudier. Hon blomstrade som konstnär och lät med stor framgång bli att följa konventionerna, gifte sig aldrig utan delade sitt liv med en kvinnlig kamrat.

När Nochlin skrev sin artikel 1971 nämndes inga kvinnor vid namn i konsthistoriska standarverk. I rubriken till inledningen i en av de stora konsthistoriaböckerne Jansons History of art står det följande; ”Konstnären och hans publik”. Detta är en bok som  är ledande på universitet runt om i väst världen. Först 1995 kom en femte reviderad utgåva där de la till några kvinnliga konstnärer. Rubriken i inledningen ändrades också till "konsten och konstnärerna". Guerilla girls var inte riktigt nöjda med de små ändringarna. De återskapade därför bokens omslag och gav den titelen ”History of Mostly Male Art”.

Tittar vi på Georgia O´keeffe igen tyckte hon inte om att definieras som kvinnlig konstnär, dock är det så att blomstermåleriet har utnämns till feminint. Detta för att från och med renässansen till 1800-talets slut fick kvinnor inte studera nakenmodell på akademierna för att lära sig kroki. Detta blockerade deras möjlighet att delta i historiemåleriet, som var en av de allra viktigaste genren under 1800-talet. 

Det fanns absolut män som också målade blommor. Så varför förknippas det med det feminina. Många tror att det  även kan bero på att det har funnits konsthistoriker som har haft fördomar om att både kvinnor och blommor som naturliga varelser som är utsökta och vackra att titta på.

Georgia O´keeffe är i dag ett annarkänt namn, men benämns fortfarande som kvinnlig konstnär. Något som hon var stärk emot

Judy Chicago däremot gav avsiktligt en sexuell bibetydelse till blomvaginorna på tallrikarna. Chicago sökte en kvinnlig framställning av kvinnokroppens intima delar för att motverka de vanligtvis manlig skildringar av kvinnor i pornografi och konst. Hon ville hylla kvinnliga kroppsliga erfarenheter och hylla kvinnors styrka och insatser snarare än passivitet och tillgänglighet. Judy Chicago är även känd för fotografiet "Red flag"

Vill ni veta mer om Judy Chicago och hennes bild "Red flag" kan ni titta på kobra från vecka 43 som handlar om mens